Av hushållets två bilar har den ena varit en elbil. Det var frun i huset som redan för fyra år sen uppvisade modet att satsa på en elbil. Med facit i hand har det varit en lyckad satsning. Den har fungerat helt perfekt utan minsta lilla bekymmer, åtminstone så här långt. Elbilen är trevlig att köra och erbjuder en bekvämlighet som på många sätt överträffar traditionella bilar. Jag har varit snabb att låna den alltid då den varit ledig. Kostnaden för själva körningen är låg och med egen solenergi blir körkilometrarna ännu förmånligare.
Som ett resultat av alla goda erfarenheter beställde vi en elbil till. Efter nio månaders väntan står bilen nu på gården. En starkt bidragande orsak till beslutet är förstås glädjen över att kunna köra fossilfritt. Samtidigt bör man vara beredd att tåla den mobbning som elbilsägare ofta utsätts för. Det finns mycket okunskap här.
Elbilar är fortsättningsvis onödigt dyra att köpa. Att skaffa elbil kan vara svårt att motivera med ekonomiska argument. Enda sättet är kanske att göra som jag gjorde, nämligen låta anskaffningen i sin helhet gå på nöjeskontot.
Det imponerande och fleråriga projektet gick i mål under året. Bilen har väckt stort intresse i bilkretsar och den har varit utställd vid flera publiktillfällen. I Vasabladet ingick ett välgjort reportage i maj. Här är länken till reportaget:
Nu skall jag göra två saker som inte hör till vanligheterna, nämligen skriva ett inlägg på denna redan dödförklarade blogg och till råga på allt skriva om sjukdom och krämpor.
Jag råkade ut för en rejäl hälsosvacka den gångna sommaren. Det började med ett ryggskott, det hände i Juni. Inledningsvis hade jag riktigt ont i ryggen men skadan läkte snabbt och redan efter en vecka trodde jag att problemen var ur världen. Men så småningom blev ryggen sämre igen. I mitten av juli var jag ordentligt handikappad, hade svårt att röra mig, låg som en stock i sängen när jag knappt kunde vända mig. Till kvällarna märkte jag av en liten temperaturhöjning. Efter en vecka med förhöjd temperatur hasade jag i väg till vården.
Blodproven på HVC visade på kraftigt förhöjt CRP (infektionsvärde) och jag skickades till akuten. På akuten påbörjades genast intravenös medicinering med antibiotika. Efter diverse undersökningar och provtagningar blev jag inlagd på avdelning. På avdelningen fortsatte undersökningarna, det blev bl.a röntgen, CT röntgen och magnetröntgen. Efter magnetröntgen fick jag en första diagnos, en inflammation intill ryggraden.
Efter en vecka på sjukhuset försvann den akuta ryggsmärtan men antibiotikan ville inte riktigt bita på inflammationen. Jag blev patient på hemsjukhuset och den intravenösa medicineringen fortsatte i hemmiljö. Periodvis med dropp som tog över fyra timmar/dag att droppa. Och medicineringen den fortsatte, och fortsatte. Läget följdes upp med blodprov som togs tre gånger i veckan. Mådde rätt bra största delen av sjukdomstiden, men kroppen tog illa upp av all medicin. Två gånger hamnade jag ytterligare till sjukhuset på grund av neutropeni. Alltså jag fick brist på vita blodkroppar. Också för den åkomman fanns medicin att få, effektiv dessutom.
Den 18 oktober visade blodproven äntligen så pass bra värden att medicineringen kunde avslutas. Under sjukdomsperioden hann jag få 283 doser antibiotika! Antagligen rätt ansträngande för kroppen eftersom jag ytterligare behövde medicineras för clostridium, allergi och neutropeni. Ryggen känns inte helt hundra ännu men inflammationen ser ut att vara borta.
Varifrån inflammationen kom blir knappast klarlagt. Men jag är självfallet glad när problemen nu ser ut att vara över. Jag är också mycket nöjd med den vård jag fått. Jag trivdes bra på Inremedicinska avdelningen i splitternya och moderna H-huset, men speciellt bekvämt var det att vara patient på hemsjukhuset. Egna frun skötte i huvudsak den intravenösa medicineringen och hon tog också blodproven. Ett stort TACK!
I sjukhussängen på Inremedicinska. Här blir man väl omskött.
Under hösten och vintern har vi kunnat se hur elpriserna nått nya höjder. Samtidigt har myndigheterna uppmanat oss att spara energi. Uppmaningen resulterade för min del i två nyanskaffningar. Det blev två nya värmepumpar, en till garaget och en till stugan i Levi.
Inte helt lätt att få tag i värmepumpar nu. Toppmodellerna är ständigt slut, och installatörerna har långa leveranstider. Jag nöjde mig en enklare pump till garaget eftersom den kom med kort leveranstid. Men till Lappland ville jag jag absolut ha en premiumpump. Med lite tålamod och mycket tur fick jag loss ett exemplar av just den pumpmodell jag fikade efter. Nämligen en Mitsubishi RW-25. Den har extremt bra prestanda. Levererar ännu i temperaturer ner mot -35°C.
När jag åkte upp till Levi i början av december hade jag en värmepump i bagaget. En lokal entreprenör gjorde installationen följande dag. Nu är pumpen alltså i gång. Levererar värme och sparar energi. Bekvämt dessutom att kunna ställa innetemperaturen hemifrån med hjälp av telefonappen.
Det är inte ofta jag handarbetar, men ibland händer det. Som i fjol när jag startade ett litet hobbyprojekt och byggde en fyr. Jag valde att bygga i trä, ett material som känns naturligt för mig. Och bygger man en fyr i trä är det kanske lämpligt att välja Ritgrunds fyr som modell. Det är landets enda träfyr och den ligger dessutom i Korsholm.
Jag har aldrig varit på Ritgrund och hade heller inga färdiga ritningar att gå efter. Så det blev att ladda ner några bilder från nätet och bilda sig en uppfattning om utseende och proportioner innan jag skissade upp den. Jag byggde i skala 1:10, på ett ungefär.
Fyren är sexkantig och smalnar av upptill. Lyktrummet är åttakantigt. En liten repetition i geometri krävdes nog innan de rätta måtten och vinklarna hittades. Det blev ett projekt som krävde lite kunnande i tre olika tekniker, träarbete, elektronik och plåtarbete. De två förstnämnda gick hyfsat lätt, medan taket var det som gav mest huvudbry. Jag fick lov att starta om några gånger innan jag fick till det. Att göra ett åttakantigt falsat plåttak, utan riktiga plåtverktyg, kan ha sin utmaning. Och bra blev det ju inte.
Det var från början tänkt att fyren skulle stå på havsstranden vid sommarstugan. Därför är fyren försedd med solpanel och batteri. Inte heller denna sommar fick jag den transporterad ut till holmen. Så risken är stor att den förblir kvar i garaget.
Bilderna nedan visar den färdiga fyren och några arbetsskeden under byggtiden.
Veckan i Garda gick snabbt, kanske för att vi hade roligt. Det var faktiskt min första tripp till Italien sommartid. Det har blivit flera resor tidigare, men då har jag alltid skidat.
Resan nu var en gruppresa, arrangerad av Nordic Training Camp. Byrån har under senare år ordnat ett flertal så kallade Hälsoresor till sydligare breddgrader. Resan till Garda höll sig till konceptet, det var en kombination av semester-, motions- och kulturresa.
Tröskeln har varit hög för mig att nappa på gruppresor innehållande mycket program. Jag valde ändå att åka denna gång, mycket tack vare resmålet Garda. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var ett bra beslut. Resan bjöd på en lagom blandning av fysiska aktiviteter plus en massa annat trevligt. Jag deltog endast i sådant jag hade intresse av. Det fysiska programmet bestod av bl.a. morgongymnastik, styrketräning, löpning, zumba, yoga, vattengymnastik, djuptöjning, cirkelträning, avslappning, vandring och cykling. Våra tre reseledare var engagerade och professionella. Hotel Poiano och dess närområde erbjöd en ypperlig miljö för fysiska aktiviteter. Hotellet låg någon kilometer från Gardasjön, strax utanför staden Garda.
Som en kuriositet bara. Jag har löpt mycket i mina dar men gör det inte längre, av olika orsaker. Ändå valde jag att delta i löpträningen. Den drog kan man säga. Löpningen gick inte direkt bra, men ändå mycket, mycket bättre än jag vågat hoppas. Och det gav en bra känsla. Märkligt, man åker till Italien, springer åtta korta intervaller och får feeling.
Ett av våra projekt i hembygdsföreningen gick i mål denna sommar. Det handlar om vår infoskylt som blev klar. Den är nu monterad och pryder infarten till föreningens gårdsplan.
Projektet startade redan förra sommaren. Metallkonstruktionen har undan för undan växt fram i vår smedja. Det är åtskilliga timmar som smeden satsat på den smideskonst som nu pryder skylten. I övrigt har projektet varit ett samarbete med flera inblandade.
Skylten pryds också av två smeder i profil. Den figuren är utskuren ur en 8 mm tjock plåt med hjälp av laser på ett lokalt metallföretag.
På skylten sitter också en anslagstavla. I botten sitter en permanent tavla som får fungera som vårt visitkort. Jag fick förtroendet att designa tavlan som är tryckt på en väderbeständig aluminiumkomposit.
Så här långt är vi alla mycket nöjda med vår skylt.
Infoskylt vid Smedsby HembygdsföreningVårt visitkort på anslagstavlan
Sedan några år tillbaka har vi producerat en del av den egna elen med hjälp av solpaneler på hustaket. När vi år 2018 gjorde satsningen var det till största delen av ideologiska skäl. Någon snabb återbetalning av investeringen räknade jag inte med. Visserligen såg jag möjligheten till en framtida förbättring, för i ett blogginlägg i december 2018 skrev jag följande: ”Men det finns två saker som kan inträffa och som kan inverka gynnsamt på lönsamheten. Det får vi återkomma till i så fall.”
De två sakerna jag hade i tankarna har realiserats, så det är kanske dags att återkomma. Den ena var att vi skulle skaffa en elbil. Det har vi gjort. Nyttjandegraden av egenproducerad el ökade därmed eftersom vi laddar den hemma. Det har inverkat positivt på lönsamheten. Den andra saken var att elpriset skulle stiga. Det har det minsann gjort! Att prisökningen skulle komma att bli så här stor hade jag ändå inte kunnat föreställa mig.
Så i år i juni inträffade det osannolika! Vi sålde överlopps el ut på nätet till ett så bra pris att vi gör ett plusresultat. Alltså på juni månads elfaktura byter pengarna riktning och elverket betalar oss. Inga stora saker, drygt en 50-lapp i pengar, men som fenomen ändå mycket intressant.
Nuläget är väldigt speciellt och ingenting som kan fortsätta i längden. Elverket hamnar nog i snabb takt att se över sina tariffer. Gamla avtal kommer att ersättas med modernare produkter. Men betydelsen av småskalig elproduktion med hjälp av solen kommer nog att bestå. Åtminstone jag ser positivt på solel.
Att få uppleva en svensk midsommar har länge legat på önskelistan. Den möjligheten dök faktiskt upp redan i fjol när vi åkte till Öland över midsommaren. Tyvärr satte coronan sordin på det mesta i fjol. Resandet och firandet stördes på alla möjliga sätt av coronarestriktionerna. I år dök plötsligt och överraskande en ny möjlighet upp och vi tvekade inte att göra om ölandsresan.
Det blev en fin midsommar i Borgholm. Vädret visade upp sin allra bästa sida och Öland är som bekant ett riktigt sommarparadis och alldeles extra populär under midsommarhelgen.
På midsommarafton upplevde vi en genuint svensk tradition, nämligen midsommarstången. Vi promenerade upp till slottsruinen där midsommarstången restes. Sen var det fritt fram att dansa ”Små grodorna” runt stången. Miljön och stämningen kunde man knappast klaga på.
Det fina med årets midsommar var att kunna ta det lugnt. Att bara få betrakta och uppleva. Terrassen var den fasta punkten. Där serverades god mat och dryck från början till slut och där fanns sällskapet, inte minst barnbarnen. Ett par cykelturer hann vi också med samt några turer till badstranden. I sällskapet fanns bara en badkruka.
På terrassen behövde vi ingen egen musik. Pojkarna som bodde tre hus bort hade ett grymt tryck i musikgrejorna. Flickorna närmast oss nådde inte riktigt samma decibelnivå. Lite synd eftersom de hade en bättre spellista.
Efter en vecka i Levi får jag åter konstatera, det går bra att resa norrut även i februari. Lite tur med temperaturen behöver man dock ha. Det hade vi nu, kvicksilvret parkerade på -5°C när vi kom och där hölls det veckan ut. Perfekt väder för uteaktiviteter!
Vinterlandskap på UtsuvaaraVinterstigen från Draivi till Utsuvaara hålls i fint skick
Efter snart tre års användning började fästet småningom bli sämre på mina Rossignol skinskidor. Och rent visuellt kan man konstatera att skinnet är ordentligt nött i båda ändarna. Jag har hunnit skida 81 länkar med skidparet, totalt 1 169 km när det nu blev dags för skinnbyte.
Själva bytet är okomplicerat, det går snabbt och enkelt. Nya fästet förväntas hålla för 1000 nya kilometrar.
Utnött fäste under Rossignol R-skinGamla skinnet lossnar enkeltNytt skinn fixeras och trycks fast”Nyvallat” par, håller för mer än 1000 km
Vi gick Petsmo vandringsled idag i finvädret, med start från vikminnevägen. Av de österbottniska vandringslederna som vi testat är nog Petsmo vandringsled en av de bättre. Absolut, på min skala då alltså. Varför? Jo, på plussidan kan åtminstone noteras
många fina pausställen med vindskydd och grillmöjlighet
många alternativ vad gäller längd och vägval med bra skyltning
varierad skogsterräng och man passerar många vackra skogstjärn
startplats finns på två olika ställen
Petsmoborna har satsat otroliga resurser och talkokraft på denna vandringsled. Vi tackar!
Det ordnas ett motionslopp här i grannskapet som heter Böle City Trail. Start och mål är vid Vikingborg UF i Böle. Jag har aldrig deltagit i loppet, löpning är inget för mig längre. Jag har inte ens bekantat mig med bansträckningen tidigare.
Idag beslöt vi oss för att promenera runt 10 km-slingan. Det blev en positiv upplevelse. Jag blev överraskad av att hela rutten, nästan, går längs skogsstigar. Det hade jag inte förväntat mig. Omgivningen var fin och terrängen så där lagom småkuperad. Trevligt med en så fin rutt så nära.
Bland de aktiva i Smedsby Hembygdsförening finns några riktiga eldsjälar. Då tänker jag i första hand på våra Teknikveteraner. Under åren har dessa entusiaster renoverat ett stort antal maskiner av alla möjliga slag, små som stora. För tillfället har de ett mycket märkligt projekt på gång. De renoverar nämligen en bil. Eller rättare sagt bygger. En skapelse som är ett mellanting av motorcykel och bil, men som representerar de första stegen i bilens historia. Av den ursprungliga konstruktionen finns endast ett fåtal delar kvar. De enda originaldelarna är framhjulet, dess fjädring och motorhyllan.
Framvagnen till Cyklonette, hittad i stenröse
Framhjulet
Bilen heter Cyklonette och är en trehjuling. Den är byggd i Tyskland, troligen år 1911. Denna bil är det enda exemplaret i Finland. Totalt finns endast ett tiotal museiexemplar bevarade i Europa. Det unika med Cyklonette är att den saknar ratt. Den styrs med hjälp av ett handtag som sitter i ändan på en stång. Med ett enhandsgrepp manövreras hela bilen. Chauffören sitter ensam i framsätet, medan baksätet rymmer två personer.
Den ursprungliga bilen kom till Finland på 1920-talet. Det sägs att det var en Övermarkbo som köpte den när han besökte en ögonläkare i Tyskland. Den blev antagligen skrotad i krigstider eftersom metallmaterial var efterfrågat. Framhjulet, fjädringen och motorhyllan bärgades ur ett stenröse i Molpe långt senare av en av våra teknikveteraner.
Nu har våra eldsjälar jobbat i mer än två år med att forska, undersöka, göra ritningar, konstruera och bygga. I dagsläget finns ett nytt chassi, fjädring, bromsar, bänkar, ett unikt styrsystem och en omonterad motor med koppling.
Det var med hjälp av googlesökningar som motorn hittades. Två alternativ dök upp, ett i Tyskland och ett i Uruguay. Beställning lades på uruguaymotorn och efter några osannolika sammanträffanden landade den så småningom i Smedsby. Av utseendet att döma hade den stått ett antal år i djungeln. Men nu är den putsad och fin.
I Australien finns en annan entusiast som också renoverar en Cyklonette. Han gör saker och ting mycket omsorgsfullt och systematiskt och har har varit till en avgörande hjälp för smedsbyprojektet. Australiensaren har skickat ca 500 bilder av det egna projektet med detalj på detalj. Med hjälp av bilderna har vår chefskonstruktör gjort upp ritning efter ritning. Modeller har byggts i trä, mässingsdetaljer har gjutits och det har svarvats i hemmagarage och verkstäder. Och det har varit mycket jobb vid metallsvarven. Speciellt kopplingen och växellådan imponerar.
Våra entusiaster har i detta skede satt ner tusentals med arbetstimmar på projektet och betalat ur egen ficka. Det behövs mera slantar och antagligen 1000 timmar till innan alla detaljer är gjorda.
Området med Smedsby Hembygdsförening ligger så gott som mitt i byn, men är samtidigt lite undangömt. En skylt vid vägen som skulle upplysa allmänheten om området och verksamheten har lyst med sin frånvaro. Men det blir ändring nu.
Ett av sommarens projekt har varit just en ny skylt. Det kommer att bli en skylt i metall, modell större. Det har brunnit i ässjan hela sommaren och nu börjar vi se resultatet av smedens jobb. Fundamentet vid vägen är också klart. Så i början av nästa säsong kan vi förhoppningsvis resa en ny och fin skylt.
För ett par år sen flyttades en gammal smedja från Storgård till Hembygdsföreningens museiområde. Smedjan är verkligen gammal, årtalen 1742, 1746 och 1759 finns inristade i stockväggen. Smedjan hade hunnit fara riktigt illa, det fanns inte mycket mera kvar än stockväggarna. Och knappt det, för i smedjan hade det bokstavligen brunnit i knutarna. Några verkliga eldsjälar inom föreningen valde ändå att varsamt montera ner stommen och flytta den.
Smedjan timrades upp senaste sommar. Den kommer inte att inredas på något sätt. Den gamla stockstommen får berätta sin egen historia åt betraktaren.
Ett av årets talkoprojekt var att lägga taket. Smedjan fick ett faltak. Med handöverfräs gjordes spåren i takbrädorna.
Sedan något år tillbaka deltar jag i Smedsby Hembygdsförenings verksamhet. Under sommarmånaderna är aktiviteten störst och då samlas vi till jobbkväll varje måndag. Eller talko som den typen av arbete heter. Drygt tio personer möter troget upp varje vecka.
I sommar har vi som vanligt haft flera olika projekt på gång. Ett av dem är ett utställningsrum för mindre maskiner och föremål. Rummet bygger vi uppe på hövinden i byggnaden som från början varit fähus. Två personer avdelades för uppdraget i våras, jag hade turen att vara den ena.
Vi är kanske halvvägs nu när säsongen är över för denna gång. Vi fick väggarna riktade och isolerade. Bjälklaget är på plats och innertaket skivat. Nästa sommar fortsätter vi. Då borde rummet bli klart.
Förra veckan blev det lite byggarbete igen. Jag hjälpte till med panelbyte på en husfasad i Nyköping. Den gamla panelen revs bort, den var över 100 år gammal och pinad av väder och vind. Åldern har gjort sitt åtminstone på det estetiska planet. Det fanns gott om småsprickor på ytan. Men i övrigt var brädorna helt friska. Tunga som bara den tidens tätvuxna virke kunde bli. Dagens snabbväxande skogar ger knappast samma goda kvalitet. Min bedömning är att gamla panelen nog hållit i minst 100 år till. En intressant fråga är då, hur länge håller nya panelen?
Hur som helt, det var trevligt med lite byggande igen mellan varven.
Gammal panel rivs bort från timmerväggenNya panelen på plats. Väntar på rödfärg.
I fjol var det 50 år sedan jag konfirmerades. Traditionen i hemförsamlingen innebär att då kommer en konfirmandträff att ordnas. Så blev det ändå inte, coronarestiktionerna satte käppar i hjulet. Någon konfirmandträff kunde inte hållas.
I år har någon, eller några, tagit tag i saken och skridit till verket. Träffen blev av idag. Först högmässa i kyrkan, sedan mat och trivsam samvaro i församlingshemmet.
Ett stort tack till Johan och övriga i organisationsgruppen! Det var verkligen trevligt.
Traditionen med konfirmandträffar är stark i Terjärv.
Efter nyligen avslutat sommar-OS gjorde jag ett alldeles osannolikt konstaterande. Jag har inte tittat på en endaste TV-sändning från Tokyo. Inte en enda minut! Det är faktiskt sant, trots att det känns som en omöjlighet.
Vad detta beror på har jag inget svar på. Någon allvarlig störning är det sannolikt fråga om. Jag borde kanske söka vård men vet inte riktigt för vad.
Skidloppet BotniaVasan blev förstås inställt detta coronaår. I stället beslöt arrangören att hålla Öppet Spår under en veckas tid. Det var ett lyckat beslut, åtminstone sett ur nejdens skidåkares perspektiv.
Den egna konditionen är inte längre vad den brukar vara så här vintertid. Trots att det blev en bra vinter till slut har jag inte skidat som vanligt. Kroppen vill inte det som jag vill. Så något behov av att åka öppet spår har jag inte känt. Jag har sett det närmast som en omöjlighet. Under den gångna veckan slogs jag ändå av en tanke. Tänk om jag skulle försöka! Arrangören hade passligt en bakdörr öppen, man kan vika av på 25 km spåret om det känns för jobbigt.
Så, jag vallade bästa skidparet och igår åkte jag Öppet Spår. Hela banan 52 km! Vädret var det bästa tänkbara, och det var mycket folk i farten. Jag hade inga större problem i något skede, utan gnuggade på i ett någorlunda jämnt tempo. Stannade tre gånger när jag fotograferade och drack. Det blev ett nästan fyra timmar långt nöje. Är faktiskt positivt överraskad nu efteråt.
Bogart 